Det har hänt väldigt mycket i mitt liv på senaste tiden. Mina bonusbarn har efter en längre period av kaos fått flytta sitt boende till sin mamma. Det här känns väldigt tungt av många olika anledningar som inte är min plats att berätta men nu får det vara så. Förhoppningsvis så blir det bra för barnen då det är det som är det viktigaste. Det jag kan berätta, min del i det hela är det här. Barnen åkte till sin mamma när sommarlovet började och skulle då vara där 2 veckor. Dagen innan de åkte så var jag ute med min sambos äldsta dotter i skogen vi gick och pratade som vanligt och allt var bra. Barnen åkte till sin mamma och vi fick inte se dom igen förens dagen innan skolorna började igen. Sen barnen kom hem så har dom hatat både mig och deras pappa, dom har hatat den här staden och allt som har med oss att göra. Här ska tilläggas att vi har inte pratat med barnen under sommaren eller träffat dom men ska då på något vis fått dom att hata oss. Vårat liv har varit ett helvete rent ut sagt den här tiden. Förra helgen eskalerade det här till den nivån att vi inte längre hade något annat val än att ge efter för den här behandlingen för att skydda resten av våra barn. Det ska tilläggas att vi har pratat med polis, socialtjänst och andra instanser nästintill dagligen under den här perioden men inte fått gehör för något egentligen. När beslutet att låta dom flytta fattades så skulle flytten över till den andra skolan ta en vecka. Vi var orolig för hur den här veckan skulle te sig men då hände något.
Barnen ringde mig när dom var ute en eftermiddag och berättade att de hittat en katt som var extremt mager och de var oroliga att han var hemlös. Jag mötte upp dom för att titta på kissen och han var så extremt mager. Varenda ben kändes när man klappade honom och han var otroligt kelig och lättskrämd. Jag bestämde mig för att vi skulle ta med honom hem och försöka få någon att kolla efter ett chip. Vi fick kontakt med en kvinna som arbetar med just hemlösa katter här i Katrineholm. Vet dock inte om arbetar är rätt ord för jag är väldigt säker på att hon gör det här utan att få betalt. Jag är så otroligt glad att det finns människor som henne i världen som hjälper de djur som är helt utelämnade åt människans nycker. Hon kom hem till oss och konstaterade att det rörde sig om en ochippad och okastrerad hankatt. Då det är lag på att chippa katter och kastrera dem om de ska vara ute så var han helt enkelt hemlös. Vi fick vara jourhem till honom i några dagar tills han kunde få plats på ett annat jourhem och det här gjorde våran sista vecka tillsammans meningsfull. Vi fick samarbeta som familj och göra något bra tillsammans. Vi tog hand om den lilla herren och hjälptes åt att vara med honom. Jag vet inte vad jag tror på när det kommer till religion och dylikt men visst tror jag på någon form av högre makt. Gurkan (som barnen kallade honom) kändes som att han var skickad av någon högre makt för att skänka oss en sista bra vecka. Ni får en bild på Gurkan här. Gosigaste kissen han är saknad här hemma.
Skolan har varit extremt tung på senaste tiden. Det är mycket läsning i den nya kursen som heter ¨Människors levnadsvillkor och det sociala verksamhetsfältet¨. Jag är ju väldigt intresserad av det vi nu lär oss vilket hjälper mycket. Hade jag inte varit det hade jag nog hoppat av haha 🙂 Igår hade vi ett seminarium som handlade om våld i nära relationer. För er som inte vet så är ett seminarium ett lärotillfälle där vi har förberett oss innan i våra arbetsgrupper och sedan träffar vi några till arbetsgrupper (i den här kursen består seminarium grupperna av tre arbetsgrupper) och går tillsammans igenom det vi har lärt oss angående det här ämnet. Ibland så har vi i fått göra presentationer som vi sedan redovisar för resten av gruppen men just nu så arbetar vi genom att bara diskutera i tvärgrupper och sedan i slutet av seminariet så berättar vi lite kort för hel gruppen om vad vi har diskuterat. Hittills i den här kursen så har vi gått igenom barnavård, ekonomisk utsatthet och våld i nära relation. Som sagt väldigt intressanta ämnen men också väldigt tunga ämnen. Man blir lite ställd ibland när man förstår hur mycket ansvar man kommer ha sen ute i arbetslivet. Bara det faktum att vi ska kunna snappa upp någon som är våldsutsatt och sedan få den personen att känna sig tillräckligt trygg och skyddad för att våga berätta vad han eller hon är utsatt för gör mig lite mörkrädd. Men jag litar på mig själv och på min förmåga och jag tror att när den dagen väl kommer så kommer jag ha de verktyg jag behöver för att klara den uppgiften.
Det händer mycket i livet och det är dumt att streta emot så jag tänker försöka att bara flyta med och göra min grej. Stress är inte bra för någon och ofta så tror jag att mycket av den stress man bär på egentligen är helt onödig. Det var en klok man som sa till mig en gång att av varje dag så kan man kontrollera ca 2 % resten får man överlämna till universum. Det är när man försöker att kontrollera de 98% som man egentligen inte har någon möjlighet att kontrollera som man börjar må dåligt och blir sjuk. Life will go on helt enkelt! Men nu ska jag fortsätta läsa i min litteratur och förbereda mig för seminariet om ekonomisk utsatthet som vi har i eftermiddag. Någon annan som längtar efter helgen?
Väl mött!
Cordelia
Utan Filter 
Lämna en kommentar