Utan Filter

Okej jag erkänner jag börjar helt ärligt få kalla fötter angående att skriva om mitt liv som tonåring. Det här är en tid i mitt liv som jag verkligen drar mig för att besöka. Gud jag önskar att jag inte mindes något ifrån de här åren men tyvärr är inte minnet selektivt. Okej kom igen ingen minns en fegis.

När jag var 13 år så flyttade min mamma, jag och våran hund till en ort utanför Katrineholm som heter Sköldinge. Det var inte det bästa beslutet av min mamma att flytta mig ifrån stan. Det isolerade mig ifrån de få vänner jag hade. Mitt enda skarpa minne ifrån min tid i Sköldinge är då jag var i en konflikt med min mamma om något. Min mamma satt i köket och jag var i vardagsrummet och vi skrek och gapa till varandra och jag blev riktigt arg och smällde igen dörren till vardagsrummet och skulle sedan sparka till dörren men sätter foten rätt igenom en glasruta som fanns i dörren. Det gjorde inte ont alls vilket gjorde att jag tänkte sätta ner foten och gå till soffan men något tog emot och jag kunde inte sätta ner foten. Jag såg då att jag hade en gigantisk bit glas som stack ut från foten och smart som man är som 13åring så drog jag ut den och satte ner foten och då såg jag att jag även hade en gigantisk bit glas som stack ut ifrån ovandelen av foten så jag drog ut även den och det kom så mycket blod. Min mamma kom och skrek och lyfte upp mig och bar mig till soffan och lindade in min fot i något tyg och sprang sedan till telefonen och ringde ambulans. Jag kommer ihåg att hon grät och var orolig. Jag satt i soffan och tittade helt förbluffad på min fot och funderade på varför det inte gjorde ont. Jag förstår nu att nerverna antagligen var helt av för en nerv har läkt fel så den sticker upp på foten vilket orsakar att jag får ont när något kommer åt den. Jag har även väldigt dålig känsel i min fot vilket gör att jag ofta får blåmärken och sår på foten utan att veta hur de kommit dit.

Vi flyttade senare tillbaka in till stan. Det måste ha varit när jag var 14år. Här spårar min berättelse totalt vilket också gör den svår att berätta. Min mamma var vid det här laget väldigt dålig. Som jag minns det så låg hon mest och sov. Jag levde mitt liv hur jag än ville. Vi bodde i extrem misär mitt rum var mer soptipp än rum. Jag vet att jag hade många tonåringar hemma hos mig som garanterat bara såg mig och mitt hem som en plats där man kunde supa och bete sig utan att någon vuxen la sig i. Det var mycket alkohol och jag började även röka. Min mamma rökte ju inne hela min uppväxt så känns som typ ett mirakel att inte jag började med det förens vid den här tiden. Jag började även sno av min mammas tabletter ibland för att döva min egen ångest. När jag var 14år utvecklade jag även ett självskadebeteende och började skära mig. Till en början så var det här något socialt, jag hade kompisar som gjorde så och ville väl känna mig som en i gänget. Men det tog inte lång tid innan det blev så mycket mer. Den fysiska smärtan tog bort en del av min ständiga psykiska smärta och för en liten stund kändes allting lättare. Det här blev bara värre och värre. Även killar blev ett sätt att bedöva smärtan och känna att jag tjänade någon form av syfte. Min tillvaro kändes totalt meningslös. När jag var 15år så var verkligen mitt liv totalt kaos och någonstans under sommaren blev vi vräkta då min mamma inte betalade hyran. Allting jag ägde slängdes. Alltså skit i materiella saker som möbler och elektronik men verkligen allt slängdes minnen från min barndom, foton och allt dylikt. Jag hade bland annat ett enda videoklipp på mig som liten och även det försvann.

Vi bodde ett tag hos min mammas bekantskap men fick sedan en jour lägenhet av socialtjänsten. Hur länge vi bodde där vet jag inte riktigt. Jag vet att min mamma någonstans i allt det här fick en briljant idé att vi skulle flytta tillbaka ner till Falkenberg så vi åkte ner dit en period för att leta lägenhet men av någon anledning så blev det inte så och vi återvände upp till Katrineholm och vår jour lägenhet. En morgon blev jag bryskt väckt av socialtjänsten som berättade att min mamma fått åka iväg akut och blivit inlagd och att jag skulle tas till ett jourhem. Jag kan inte förklara med ord vad den här upplevelsen gjorde med mitt 15åriga jag. Min mamma, hur sjuk hon än har varit under min uppväxt, var hela min värld och hela min trygghet. Våran hund tog dom till ett hund hem i Trosa. Det var en manlig socialsekreterare som skulle köra ut mig till mitt jourhem och han hade haft kontakt med oss under en längre period så jag visste vem han var. Han informerade mig om att jag fått ett LVU så att det var ingen mening att försöka rymma. Jag kommer ihåg att jag lovade att bete mig om han fixade cigg åt mig vilket han gjorde så sen bar det av ut till Björkvik utanför Katrineholm. När jag kom fram så fick jag mat vilket jag minns enbart av den anledningen att det fick mig att inse hur hungrig jag varit. Jag grät hela natten och jag var så otroligt orolig för min mamma.

Då det här inlägget har tagit mig veckor att få klart (av många anledningar) så kommer jag nu att skriva på ett annat sätt. Jag kommer fortsätta min berättelse men bredvid andra inlägg då det finns mycket jag vill dela. Min berättelse här är som ni ser inte speciellt ingående eller detaljrik utan mer en översiktlig bild av min resa. Jag skriver på en mycket större text som går mycket mer in på djupet men det är ett stort projekt som i slutändan lär landa i någon form av bok. Då den är väldigt detaljrik så kommer jag inte visa den för någon innan mina egna barn är så pass vuxna att dom kan ge mig en tumme upp för det. Det är förvisso min barndom men jag är ändå deras mamma och vill inte att dom ska känna skam på något vis. Så för att summera det kommer fler såna här inlägg men det kommer ta ett tag. Till dess så får ni läsa om mitt liv idag.

Väl mött

Cordelia