Utan Filter

Godkväll!

Hoppas de som läser haft en bra dag. Idag tänkte jag berätta lite om mitt liv i åldern 10-12år. Återigen så har jag inte mycket minnen av den här perioden men ska berätta det jag minns. När jag var 10år så fick jag och min mamma en hund. Min mamma namngav honom Ludwig efter Ludwig van Beethoven vilket alltid hade varit hennes favorit kompositör. Vi kallade honom för Ludde. Ludde blev en trygg punkt för mig någon som alltid fanns där när livet var svårt. Jag minns ett fint minne mitt i allt det här när min mamma och jag var ute och gick i skogen på vallarna i Falkenberg och Ludde sprang fritt. Han sprang förbi oss som en pil och väntade på oss längre fram och sen gjorde han samma sak igen när vi hann ikapp honom. Jag minns att min mamma och jag skrattade mycket för att vi tyckte att han var så söt och tokig. Det känns på något vis som ett väldigt normalt barndomsminne vilket gör det väldigt utstående och malplacerat i min hjärna. Men det är ett minne jag vårdar ömt i mitt hjärta. Jag förstår om ni tänker att min mamma inte visade mig kärlek och så men det vill jag ge henne hon har varit en otroligt kärleksfull mamma trots allt hon haft med sig i bagaget och jag har aldrig i hela mitt liv tvekat en sekund på att hon älskar mig. Min mamma hade möjligtvis inte förmågan att ta en praktisk föräldraroll men känslomässigt var hon allt man kan önska och lite till.

Jag minns inte mycket av skolan i Falkenberg mer än att jag tyckte att det var jobbigt att gå dit då jag aldrig kände mig som en del av det sociala. Barnen som var jämnåriga med mig fick mig bara att känna ett stort utanförskap. Återigen som att jag pratade ett annat språk både kroppsligt och talat. Detta resulterade i att jag kände mig otillräcklig. Mina vänner i skolan var yngre och få till antalet. Jag hade även två vänner som var ett år äldre än mig men jag har inget minne av att vi umgicks i skolan varför vet jag inte. När jag var 12år så fick jag även smak för alkohol första gången. Jag minns att jag tyckte att det var så skönt att alla tankar blev tysta när man var berusad. Jag hade gått med ångest attacker och ständig oro så länge jag kunde minnas och så helt plötsligt så stängdes allt bara av och det blev tyst och oron försvann. Det sociala kändes inte svårt alls och det var det som blev mitt fall i mina tonår att jag försökte självmedicinera bort allt dåligt i mitt liv med alkohol.

Vi flyttade mycket också under min barndom ofta för att vi blev vräkta. Det är inte jätte konstigt då pengarna försvann på mediciner då är det klart att annat blir lidande ekonomiskt. Allt som allt flyttade vi 4 gånger om jag minns rätt under mina 12 första år i livet varav en av gångerna var upp hit till Katrineholm. Jag minns att jag grät när vi skulle åka upp hit för flytten men jag minns inte om jag såg fram emot den eller inte. Just där och då den dagen så saknade jag redan mina få vänner som jag hade och tror det var det som fick mig att gråta. Väl häruppe så tog mitt liv en ännu mer negativ vändning. Att komma till en sörmländsk klass ny i årskurs 6 med en halländsk dialekt är inte direkt en hit om man vill passa in. Jag kommer ihåg att jag blev otroligt retad för min dialekt. I början försökte några tjejer i klassen ge det en ärlig chans och lära känna mig och få mig att känna mig välkommen men det var svårt. Jag har som sagt inte anlag för det sociala och har svårt att skapa nya kontakter. Men en dag var det en lärare som föste ihop mig och en annan tjej en dag efter att vi varit och åkt skridskor och i den tjejen fick jag min första riktiga vän häruppe. Vi var väl båda två lite utanför och udda eller vad man ska säga så vi täckte varandra helt enkelt. Jag minns att jag tyckte det var pinsamt att ta hem vänner för att det var kaos i våran lägenhet. I våran första lägenhet häruppe så hade vi liksom inget vardagsrum ens utan det rummet fick agera en mix av mitt sovrum och förråd typ. Min mamma kommer jag inte ens ihåg var hon sov men antar att hon måste ha haft ett sovrum.

Alltså när man ser vad man skriver så känns det liksom skratt irriterande kan ni förstå hur jag menar? Liksom vem lever såhär? Ja jag gjorde det uppenbarligen men idag är jag långt därifrån. Men jag drömmer fortfarande konstiga drömmar ibland om min barndom men jag vet inte om det jag drömmer är riktiga minnen om sakerna har hänt eller om det bara är något hopkok. En psykolog sa till mig en gång att jag kommer inte må bättre av att gräva fram dom här minnena utan att jag behöver blicka framåt istället men vet ni vad borde inte det vara mitt beslut? Jag tror ju att allt som jag upplevt ligger och skaver på mig hela tiden är det då inte bättre att gräva upp skiten, ta sig en titt och bearbeta så att man sedan kan ta sig vidare på riktigt? Det tror jag i alla fall. Jag ska börja med den absolut jobbigaste delen imorgon och det är mina tonår. Jag hoppas alla mår bra och att ni tar hand om er och era kära.

Väl mött

Cordelia