Utan Filter

Idag tänkte jag påbörja min berättelse om mitt liv. Jag tänkte börja med den kortaste men ändå svåraste delen vilken är min början. Anledningen till att den är kort är helt enkelt för att jag inte minns mycket av mina 12 första år i livet. Jag vet inte om det här är något vanligt förekommande liksom att alla har det så men för min del så minns jag bara några få händelser av mina 12 första år. De flesta minnen har jag från de perioder min mamma och jag spenderade här uppe i Sörmland hos min mormor och morfar. Och konstigt nog så är de minnen av min mormor och morfar och inte så mycket av min mamma.

Min mamma och jag bodde alltså mina 12 första år i Falkenberg. Min första levnadstid så bodde vi på ett sorts stödhem för föräldrar med barn tror jag. Min mamma flydde från min pappa när hon fick reda på att hon var gravid då min pappa hade ett alkohol- och drogmissbruk och blev väldigt våldsam när han var påverkad. Min mamma beskrev det som att min pappa hade två personligheter en när han var nykter som var den absolut mest underbara man hon träffat och sen hade han en personlighet när han var påverkad som var rena motsatsen. Min pappa hade ett flertal gånger misshandlat min mamma och hotat henne till livet och hon visste att om hon stannade med honom så hade med största sannolikhet varken jag eller hon överlevt. Min mamma led större delen av sitt liv av psykisk ohälsa och hade missbrukat olika tabletter till och från sen unga år. Så när jag föddes blev det alltså ett stödhem i början. Jag minns ju såklart ingenting ifrån den här perioden men jag har läst anteckningar ifrån stödhemmet i vuxen ålder då jag begärt ut dessa handlingar och min mamma beskrivs ju där som att ha en aning svårt att hantera sin föräldraroll. Det var bland annat något om att jag legat och skrikit men min mamma hade inte vaknat på grund av sin sömnmedicin vilket orsakade en otrygghet hos mig. Men då hade dom kommit på att jag kunde sova i min mammas säng och då hade det blivit bättre.

Mitt allra första minne är att jag går omkring ute på min mormor och morfars gård i blöja och att jag hamnar bland en massa brännässlor. Min mormor satt mig sedan någonstans och baddade mig med något medel som jag misstänker nu i vuxen ålder kan ha varit salubrin. Även mitt andra minne är ifrån mormor och morfars gård men är en dröm. Jag drömde att jag gick på deras väg som gick ifrån landsvägen ner till gården och att det var natt och helt plötsligt så dansade det massor av skelett på deras gärden som löpte längs sidorna av vägen. Jag har en hel massa små minnen av min mormor och morfar. Jag minns att morfar brukade låta mig vara med när han snickrade och att han gjorde väldigt vackra möbler av trä. Jag minns att mormor lät mig vara med och baka och att hon brukade ta med mig och plocka blommor och bär på sommaren. Min mormor och morfar var helt otroliga och det är därifrån jag lärt mig det mesta om hushåll. Min mamma kunde också sköta ett hushåll och i perioder när hon mådde bättre så hade vi det väldigt fint hemma. Men i de perioder när hon mådde dåligt så förföll vårat hem väldigt mycket. Tänk extrema samlare lite så.

Men återigen till Falkenberg mitt tidigaste minne därifrån är nog när jag var ute på våran gård och lekte med en leksaks hund jag fått som kunde gå och skälla (vet inte alls vem jag fått den av) då kom det ett äldre barn och slog mig och tog hunden. Jag kan inte ha varit gammal typ 3-4år kanske. Men något jag har börjat reflektera över på senaste tiden är vad jag gjorde själv på gården. Vart var min mamma liksom? Det låg en å bara ett stenkast från där vi bodde så känns ju som bara en ren tur att jag lever idag. Vi bodde på den här tiden i ett område som var minst sagt socialt utsatt. Jag minns en dag när min mamma kom till min förskola (eller dagis som det hette på den tiden). Jag minns att hon var rädd och betedde sig jätte konstigt och att hon senare sa att hon sett min pappa på stan. Jag minns inte alls om hon berättade det för mig eller någon vän eller hur jag fick reda på det. Men minns paniken hon hade. Nästa minne jag har är ifrån när jag var 7år tror jag. Jag var ute och cyklade med kompisar och cyklade rätt in i en parkbänk och flög över hela bänken och skrapade ansikte och allt i marken. Jag minns även att det började brinna i vårat hus vi bodde i på den här tiden. Vi bodde i ett radhus med ett litet förråd under huset på utsidan och där hade någon gått in och tänt på. Jag vet att jag blev väckt av en granne som slet ut mig ur huset. Jag tror att det har satt spår för jag kan fortfarande vakna ibland och inbilla mig att jag känner röklukt.

Jag minns många jobbiga händelser under kommande 4 år när jag var mellan 8-12år. Jag vet att min mamma slet ut mig ibland på nätterna för att vi skulle leta fimpar. Hon la det mesta av sina pengar på sina tabletter men var även rökare så detta gjorde att hon på nätterna brukade gå runt och leta fimpar, ta med dem hem, torka dem och rulla nya cigaretter av tobaken. Jag minns hur otroligt pinsamt det här kändes även fast jag var så liten. Det var liksom verkligen inte människovärdigt på något vis. Hon brukade även ta med mig ut vid tolvslaget kvällen innan hon skulle få in pengar på kontot så vi kunde stå inne på macken vid tolvslaget och handla när pengarna kom in. Även detta kändes otroligt nedvärderande och när jag tänker efter så är det kanske inte så jätte konstigt att man har dålig självkänsla än idag. På det här så fanns det verkligen inga regler alls hemma och det var nog ofta jag som styrde vilket jag även fått bekräftat i dokument från socialtjänsten. Jag var uppe halva nätterna ofta och kollade på filmer med mamma. Jag gjorde vad jag ville och när jag ville tror inte min mamma orkade kämpa emot mig. Skolan började strula och jag gick inte dit efter ordning. Jag vet att det fanns lärare som verkligen gjorde sitt yttersta för mig hämtade mig på morgonen med mer men det gick inte ändå.

Min mammas missbruk eskalerade och jag har ett minne när jag hittade henne sovandes i sin mat och jag minns att jag fick panik för jag trodde att hon hade dött. jag tror jag kan ha varit 8år ungefär då. Så jag gick fram och vände hennes ansikte utåt så hon kunde andas och försökte väcka henne men det gick inte men till slut såg jag att hon andades så då lämnade jag henne där. Efter det så började jag alltid säga god natt, sov gott, dröm fina drömmar, vakna glad och pigg imorgon bitti och dö aldrig, amen. Till mamma varje kväll innan jag somnade. På det sättet så trodde jag att hon skulle överleva natten. Jag tror det här är grunden för mitt katastrof tänk att alltid ha varit så otroligt orolig för min mamma som liten. Jag känner att åren mellan 10-12år sparar jag till imorgon då det här känns otroligt befriande att skriva om men det tar också mycket på hjärnan att gräva i det här. Men jag är inte längre rädd för att bli dömd för mitt förflutna. Jag tänker berätta utan filter om mina upplevelser och om någon vill döma mig för det eller tänka mindre om mig så är det helt okej. Jag ska bli fri!

Jag hoppas att du som läser har en bra kväll!

Väl mött

Cordelia