Utan Filter

Någon som känner igen sig i uttrycket socialt obekväm?

Hela mitt liv har jag känt mig socialt obekväm kan liksom inte säga det bättre än så. Känns alltid som att jag pratar ett annat språk än alla andra människor både talat och kroppsligt. Måste alltid övertänka allt jag ska säga och göra, vända och vrida på det hundra gånger innan jag öppnar munnen. När jag väl har uttalat mina ord så känns det som att jag sagt något konstigt och som att alla tycker det också så då måste jag älta det hundra gånger om. Det här gör ju säkert att jag även framstår som någon som är svår att prata med eller som att jag är tystlåten och inte gillar att prata men så är det inte. Eller alltså självklart förstår jag att jag är svår att prata med men det handlar mer om att man måste lära känna mig. Jag har inte många vänner, tre stycken har jag som jag verkligen kan säga med handen på hjärtat alltid kommer vara mina vänner och de är dessa tre personer som verkligen har lyckats komma under mitt skal.

Jag är en tänkare. Jag tänker mycket alltså vi snackar för mycket. Men jag tror att många tror att det är tvärtom att jag inte har saker att säga men jo jag har massor att säga men sanningen är att ofta resulterar mitt övertänkande i att jag bestämmer mig för att det jag tänkte säga inte är bra, eller inte smart nog, eller helt enkelt bara för konstigt, inte relevant och så vidare och så slutar det med att jag inte säger något.

Att vara social med personer som jag inte känner eller som jag inte känner så väl tar en hel massa energi av mig. Alltså i den grad av att jag är helt dränerad när jag kommer hem och kliver innanför dörren. Det som verkligen inte alls går ihop i min värld är när jag väl beskriver det här för människor och dom säger saker som att ¨Nej men det hade jag inte kunnat tro, jag tycker du är väldigt social¨. Det känns ju skönt att det kanske inte märks så mycket som jag tror men samtidigt så misstänker jag att det är just det här som dränerar mig att jag hela tiden försöker dölja mina brister i sociala miljöer. Är det någon som upplever någon liknande problematik som har fått någon förklaring till vad det beror på?

Jag försöker hur som helst att kämpa med det här varje dag men det gör mig fruktansvärt trött. Jag har alltid hört att exponering ska fungera mot det mesta som sitter psykiskt så jag tänker att så även ska vara fallet med det här. Så på senaste tiden har jag verkligen försökt utmana mig själv. Sist när jag och min arbetsgrupp skulle redovisa ett arbete på en färdighetsträning så valde jag medvetet att redovisa en slide själv på powerpoint presentationen trots att jag hade chans att redovisa en slide med någon men jag såg det som ett tillfälle för träning och exponering. Men när jag stod där och skulle redovisa så försökte jag tänka på andningen och att hålla mina händer framför mig hand i hand för om jag låter händerna vara fria så har jag märkt att jag har för vana att börja göra konstiga överdrivna gester med dem när jag är nervös. Jag kan inte säga att det gick bra för mitt hjärta slog så hårt och fort att jag nästintill hörde dunkandet i öronen och kinderna blossade upp så att det kändes som dom brann men jag läste upp min text. Möjligtvis på tok för fort och lite stapplande men jag gjorde det! Jag tänker överkomma den här spärren jag har i mitt huvud för jag vill få en chans till ett socialt liv där jag inte ständigt oroar mig för att allt jag säger och gör är fel. Är det någon som vill kämpa med mig? Någon som har något bra tips att dela hur du brukar göra i såna situationer?

Väl mött

Cordelia