Utan Filter

Jaha här kör vi då inlägg nummer ett. Jag har gått i flera månader och tänkt på att jag skulle vilja dela med mig av till världen men nu när jag väl sitter här och ska skriva så känner jag mig väldigt tom i huvudet är inte det rätt typiskt? Jag tänker att jag ska göra det simpelt för mig och köra en lite mer grundlig presentation och en liten status på vart jag befinner mig idag.

Mitt namn är Cordelia, jag är en kvinna på 35år ifrån natursköna Sörmland. Jag har en sambo, 4 biologiska barn, 2 bonusbarn och 2 katter. Mina biologiska barn är två söner på 4år och 9år och två döttrar på 11år och 13år. Mina bonusbarn är två bonus döttrar på 11år och 13år. Katterna är av rasen Ragdoll då min sambo är extremt katt allergisk men tål just den rasen. Vår ena katt är en hona och är 1år och heter Ciri sen har vi en herre på 2år som heter Bosse. Min sambo är 32år och heter Elia. Detta är väl egentligen ingen direkt jätteviktig info men jag gillar att vara öppen och tänker att ska någon få en chans att förstå mitt kaos så behöver den förstå helhetsbilden haha. Som ni förstår så kan ett hem med så många barn lätt förfalla i kaos om man inte är extremt duktig på att orientera sig i kaos och är duktig på att strukturera (vilket jag är) men vissa dagar blir ändå inte som man tänkt sig. Vi bor dessutom i en lägenhet vilket inte är optimalt med en så stor familj men en vacker dag ska även jag äga mitt eget hus det är ett löfte till mig själv.

Jag föddes i Falkenberg och bodde där tills jag var 12år då ville min mamma flytta tillbaka till sina rötter och tog mig upp hit till Katrineholm. Min mamma var på många vis en underbar mamma och älskade mig efter bästa förmåga men hon var också en tablett missbrukare med psykisk ohälsa i grunden. Det här har tagit mig så här många år att våga skriva om öppet. Och ger mig fortfarande lite dåligt samvete. Jag har alltid känt att jag på något vis förråder min mamma genom att erkänna för andra att hon hade ett missbruk vilket inte är logiskt alls för jag tror att alla som träffade min mamma när jag växte upp kunde se att hon hade någon form av missbruk Men ändå det känns som att jag genom att bekräfta det förråder henne men jag står vid en punkt där jag tror att ända sättet för mig att ta mig framåt är att erkänna det högt eller skriftligt i det här fallet och att få berätta min historia utan filter. Min mamma lever inte längre hon gick bort 2016 utav sin hjärtsvikt. Hon skulle inte vilja att jag bar på det här ensam det vet jag för hon älskade mig. Jag hade en psykolog som sa till mig en gång att en missbrukare må älska sina barn men dom älskar alltid drogen mer och ja det är sant mycket av min barndom offrades för att min mammas kärlek till drogen var större än kärleken till mig men jag har ändå alltid vetat att hon älskat mig.

Jag minns inte jätte mycket av min barndom. Dom flesta minnen jag har kommer efter att vi flyttade upp hit resten är suddigt och svårt att avgöra vad som stämmer och inte. Min pappa fanns inte i mitt liv förens jag var 18år. Min pappa har suttit större delen av sitt liv på anstalter av olika slag. Det går inte ens att beskriva min pappas barndom med ord det finns liksom inget ord som täcker upp för vad han fick genomlida som barn. Men tro mig när jag säger att jag klandrar inte min pappa alls för vad han gjort i sitt liv inte heller för att han inte funnits där när jag växt upp. Min pappa har obotlig cancer och inte lång tid kvar att leva. Efter hans liv så ville jag att han skulle få en lugn bortgång som att få somna på äldre dagar och inte vakna mer men det här är inte alls så. Ibland är ödet grymt och det är svårt att förstå meningen med det.

Jag håller för nuvarande på med en rättsutredning i skolan då jag studerar till Socionom. Vi läser just nu en kurs i juridik som är väldigt tung skulle jag säga. Men vet ni vad jag gillar juridik! Vem hade kunnat tro det liksom men jag är inte riktigt nöjd med hur vårat rättssystem fungerar alla gånger. De ämnena jag fastnat mest för i skolan är juridiken och politiken hm undrar vad det kommer sluta som för yrkesroll. När jag började mina studier så var jag 100% säker på att jag skulle bli skolkurator till högstadieelever men nu är jag inte säker på alls vad jag vill bli. Det finns så många yrkesroller som låter spännande när man är utbildad socionom så kan verkligen inte bestämma mig än. Jag tror ödet får bestämma haha. Det är svårt att tro att någon som hoppade av skolan i åttan nu studerar till socionom på universitet men allt går om du är villig att kämpa och kämpa har jag gjort. Jag kämpar varje dag för att gå upp ur sängen, för att vara social, för att vara en funktionell del av samhället, för att ge mina barn allt jag inte fick när jag växte upp, för att vara en bra medmänniska och så vidare.

Det här blev mest ett rörigt första inlägg tror jag men ska försöka strukturera upp det bättre framöver. Jag kommer fortsätta berätta min historia utan filter och jag kommer fortsätta dela med mig av min vardag och min kamp. Och är det någon som hittar hit och läser det här så får du gärna berätta något om dig också om du vill. Vi är starkare tillsammans! Och berätta gärna vad ni vill läsa mer eller mindre av i framtiden.

Väl mött!

Cordelia